Jag har hört någonstanns att man ska spring 100 gånger innan man börjar älska det. Är inte riktigt säker på att jag tror på det men sen jag kom hit har jag sprungit varannan dag för det säger min runkeeperapp till mig. Det betyder att jag nu bara har 93 gånger kvar. Vi får väl se hur det går med det men det är inte jättesvårt att bli motiverad av dessa fantastiska omgivningarna. Villakvarteren är fantastiska och parkerna, ja ni har nog börjar fatta min kärlek till dem. Den här parken heter South Park och har en sån uppförsbacke, en lång kilometer som får mig att vilja spy men att sedan vända nedför och ha mer än en kilometers nedförsbacke med denna utsikt, ja det är värt det. Att gymkorten på gym med standarden inte tillgång till omklädningsrum är dyrare än Satskort i Stockholm då man inte har ett brittisktkono är väl kanske en annan anledning. 

 

Idag fick jag med mig Julia, den andra studenten från KTH här på ett varv i South Park. Hon pluggar samhällsplannering och är också inne på sitt sista år på mastern. Många parker är fyllda med utegym och idag testade vi dem eller kanske oss. Vi får väl se imorgon men jag är stolt över att jag klarade den uppåtslutande armgången och tycker att löpbandet kanske inte var det nödvändigaste i en riktig löparpark. 

 

Nu sov dags för imorgon väntar London.

Kram!